chatrine

Kära vänner, detta var inte igår, men på grund av tidsbrist och ingenting vettigt att skriva har det blivit ett uppehåll. Dagarna flyter på otroligt snabbt här i Oslo med mycket jobb, träning och försök till att laga mat och mys med världens goaste tjejer!

Som alla andra ska jag försöka göra en liten nyårskrönika. Eller nej, men skriva av mig om året som gått, i korta korta drag.

Nyår 2010 firades in med min bästa vän Fredrika, hennes pojkvän och min pojkvän. Middag och mys innan vi begav oss tll Hultet för lite lokalfest. Trevligt var det att få umgås med de man håller kär, det viktigaste för mig. Kvällen avslutades ganska snabbt eftersom min pojkvän skulle upp och jobba alldeles för tidigt dagene efter, vilket gav mig sovmorgon till hans lunchpaus. Gott. Januari, februari och Mars flöt på alldeles för snabbt, åh vad jag saknar skolan och alla rutiner och vänner. När April kom började paniken över mitt projektarbete komma på riktigt, herregud, vilken ångest jag hade över vad som idag känns som en världslig sak, då var det inte det. Planeringen inför balen och studenten var i full gång och jag har lärt mig att jag aldrig mer skall agera någon slags projektledare för att planera en studentbal. Det var väl lite kul, men fyfan, det har också gett mig ångest och lärt mig att människor kan vara så otrligt lata och otacksamma. Men tillslut fick vi i alla fall in pengar till studentbalen. Maj, som borde vara en härlig försommarmånad och massa fina minnen är tyvärr en mörk månad. Min farmor skickades fram och tillbaka till sjukhuset, det visade sig att hon hade leukemi tillslut och blev allt sämre och sämre. Trots det trodde jag innerst inne att hon skulle resa sig upp igen med nya krafter som hon alltid gjort innan. Så jag reste till Halmstad för att se min bästa väns studentbal och det var en fin resa, men jag hade ont i magen hela tiden för att jag var så orolig för min lilla farmor. När vi satt på bussen, dagen innan Fredrika bal, påväg till hennes släktingar för middag ringde pappa och jag fick det värsta samtalet jag någonsin fått. Farmor finns inte mer. Den människan som stått mig så nära, haft bättre koll på mig själv än vad jag har och som är min idol alla kategorier finns inte mer. Människan som bidragit till att jag, min bror och min kusin fått den i särklass bästa uppväxten finns inte mer och det gör så ont. Min farmor, som så länge längtat efter att få se mig ta studenten och planerat kläder och allting fick aldrig uppleva min studentdag och det gör så ont i mig, hon var den första jag ville krama om när jag sprang ut på trappen med en adrenalinkick som jag aldrig haft förr, med ett hjärta som var krossat över att inte ha sin farmor där. 2 veckor innan min student dog min farmor. Tro mig när jag säger att det var de två konstigaste veckorna i mitt liv. Sorgen över farmor och glädjen över studenten. Totalkrock. Men, trots det måste jag säga att studenten var en dag jag aldrig glömmer, med mina fina klasskamrater, släktingar och alla andra som gjorde den dagen så otroligt fin. Flera gånger i veckan när allting känns lite för grått och trist tänker jag tillbaka på studenten och genast blir allting lite lättare. Studentbalen är också ett otroligt bra minne. Att, något seg, få håret fixat på salong och sedan göra sig iordning från topp till tå för att bli hämtad av världens bästa baldejt, Sebastian, och ha en underbar kväll på Stadshotellet är verkligen någonting jag vill göra om. Allting var perfekt den kvällen. På måndagen efter hade jag en hemsk känsla i hela kroppen, allting var över. Allting som alla planerat och sett fram emot så länge var över. Poff. bara sådär. Och då började sommaren, jag jobbade väl mestadels av sommaren men några fina guldkorn har jag allt, resan till Stockholm med min underbara kusin med stadsvandrngar, luncher i parker, Allsång på Skansen när jag fyllde 19 år och paniken över att inte hitta till vårt boende. Haha, så otroligt roligt! Sedan kom augusti och ångesten över va jag i all världen skulle hitta på under hösten. Mamma, av alla människor, kom med ett förslag, du ska inte söka jobb i Norge då? Jo, varför inte. Hon känner mig allt för väl för att veta att jag aldrig skulle klara av att sitta av en höst hemma i Kristinehamn och klättra på väggarna. Så sagt och gjort, ansökningar mejlades iväg och svar fick jag. En intervju på ett otroligt stort Gardermoen avklarades och sedan fick jag jobbet och sen gick allting så snabbt. Jag flyttade drygt en vecka efter att jag fick reda på att jag fick jobbet. Jag hann inte ens tänka, vilket kanske var bra? För när jag väl var på plats, alldeles ensam i Norge kom tårarna och oron. Vad i all världen hade jag gett mig in på? Jag kände inte en människa i hela Norge och där var jag, ensam och skulle börja jobba. Tack och lov vände allting när jag kom på plats på jobbet, träffade Jessika och Linn och alla andra goa arbetskamrater. Nu stortrivs jag och ska för första gången jobba natt. Lite småfebrig och förkyld. Lycka till!