chatrine

2007.

Det är tre år sedan. Jag har suttit och läst igenom några gamla blogginlägg från april/maj 2007. Det var mycket som hände då. Det var en förändring på gång, precis som det är nu. Jag skulle sluta nian, klassen skulle splittras, jag fick mitt första sommarjobb och jag var kär med massa fjärilar i magen. Nu är jag i en liknande situation. Jag ska gå ur gymnasiet, ta studenten, splittras från mina fina klasskamrater och förhoppningsvis få ett sommarjobb. Jag är fortfarande kär och får fortfarande fjärilar i magen.

När jag ser tillbaka på dessa tre år märker jag att så många positiva saker har hänt i mitt liv. Så många saker som jag dagligen tar förgivet. Jag har en pojkvän som får mig att skratta var dag likväl som han kan göra mig så otroligt ursinnig stundtals. Han är en av mina bästa vänner och min fina kärlek. Jag har även lärt känna många fantastiska människor under dessa år på gymnasiet och alla får mig att må underbart och göra skoldagarna till ett rent nöje. Mina vänner från högstadiet träffar jag tyvärr inte lika ofta, samma sak gäller med alla härliga tjejer jag känner från friidrotten, men så fort jag träffar dem känns det precis som vanligt. Det uppskattar jag mycket! Jag har haft hälsan i behåll, trots vissa små olyckshändelser och diverse krångel, haha... Jag fick ett kanon sommarjobb och ännu ett som jag haft tre somrar och trivts som fisken i vattnet. Jag har lärt mig att det faktiskt fungerar att inte få högsta betyg i alla ämnen i skolan och är trots det riktigt nöjd med mina betyg. Kort och gott. Många positiva saker har hänt, många som jag verkligen inte trodde skulle hända och som verkligen ändrat min tillvaro.

På tre år har det även skett stora förändringar som inte är positiva. Min bästa vän flyttade till Halmstad för att studera. För tre år sedan kändes det som om världen skulle gå under, men med tiden har jag vant mig och tack vare Halebop har jag kunnat uppdatera mig om hennes galenskaper nere på kusten. Några tågresor tur och retur har blivit av och nya äventyr har kunnat bli nedskrivna i dagboken. Förutom en flytt har två fina människor, som så länge varit en självklarhet i mitt och andras liv, gått bort. Det känns fortfarande ovant att formulera dessa orden eftersom det fortfarande känns overkligt. Tyvärr vet jag att döden är en del av livet och att det bara är att acceptera det som hänt, trots att det är orättvist. Jag kommer i alla fall alltid ha kvar fantastiskt fina och positiva minnen från dessa människor, vilket glädjer mig!

En sak jag lärt mig är att inte ta någonting för givet, utan att leva i nuet och uppskatta det man har eftersom livet är för skört och för kort för att man ska knata omkring och vara missnöjd och klaga! Carpe diem