chatrine

30 September 2007. Det är ett år sedan, jag minns det som igår.
Det var en söndag. Hade just kommit hem efter en helg i Halmstad.
Stefan mötte mig på stationen och vi gick hem till mig med min rull-väska.

Tidigare, när vi satt på stationen i Halmstad ringde Felicia. Det var nog det värsta samtalet jag varit med om.
Karl-Erik, farmors sambo, min låtsas-farfar hade fått en hjärtattack. Först förstod jag inte riktigt, han av alla? Det är nog inte så farligt, han är ju piggast av alla. Det kommer gå bra. När vi lagt på förstod jag nog hur allvarligt det kanske var. Med tanke på att min morfar och riktiga farfar dog av det. Jag bröt ihop totalt, det kändes som att jag föll utan att slå i någon botten. Det kändes så overkligt. Jag är så glad över att några av mina bästa vänner fanns med mig då och bara kramade om mig. ♥

Tågresan gick bra, försökte tänka på annat, men hela tiden fanns den känslan och oron gnagande i magen. Ingen där hemma hade ringt så jag blev mer och mer nervös ju närmre kristinehamn vi kom. När vi väl var hemma, berättade mamma och pappa, jag sa att jag visste och frågade hur det var med honom. Det var stabilt, bra tänkte jag. Han är en fighter som klarar allting. När jag skulle packa upp min väska och sedan duscha bröt jag ihop igen, började blöda massa näsblod på något konstigt sätt. Lyckades ta mig samman ganska bra och somna om.

Morgonen efter, en måndag, pappa hade fått åka in till karlskoga på morgonen. Det hade blivit värre. Jag gjorde iordning mig som vanligt. 10 minuter innan vi skulle åka iväg till skolan, ungefär tjugo i nio ringde det. Mamma svarade i mamma och pappas sovrum. Hon pratade ganska tyst och var där länge, så jag var uppe och fixade det sista. Sedan ropade hon på mig och sa att jag skulle komma ner. Jag tror jag visste redan på väg ner för trappen vad hon skulle säga. Ville verkligen inte gå ner. Ville inte veta. Han klarade sig inte.

Imorgon är det alltså ett år sedan. Jag vill spola tillbaka tiden och få saker att ändras, saker som inte får hända.
Livet är orättvist, han var alldeles för ung. Jag saknar honom varje dag och det gör så ont att veta att han inte finns mer även om det fortfarande känns så overkligt, att jag inte kan träffa honom igen. Jag hoppas verkligen på något slags liv efter döden. know you're in heaven, smiling down.