ett coopertest ?
Låg och funderade en sväng inatt när jag inte kunde sova...
Mitt liv är för tillfället ganska rutinmässigt, stiger upp tidigt på morgonen, åker till skolan, kommer hem, pluggar, tränar och umgås med nära och kära. Slappnar av och har kul på helgen. Lite som att springa att coopertest på brovallen.
Man vet att såhär kommer det vara i ungefär 8 varv. Känns som en evighet, åtta varv. Men, när man väl kommit igång går det bra, visst det är kämpigt i kurvan när motvinden börjar kännas, men då är det viktigt att inte ge upp. För det jobbiga kommer snart avta, och då har man den underbara känslan av att man klarade av det. Så då flyter det på som vanligt, om inte ännu bättre, speciellt när man har medvind. Sedan kanske det känns som man kan fortsätta hur länge som helst, man bara älskar det, tills man kommer till kurvan och möter motvind - igen. Tillslut, när det verkligen är pest och pina är det medvind och man har klarat av ännu en motgång. Sedan, när man lärt sig rutinen, hur det fungerar, då är det över och man är i mål. Då är den där evigheten över, som faktiskt gick ganska fort.
Ganska många likheter ändå med livet tycker jag, ge inte upp i motvinden, för vinden vänder alltid, även om det kan känns som en evighet.
Nu ska jag återgå till min studiehörna och tycka synd om mig själv. Snart kommer Stefan och då ska jag pussa lite extra på honom, för idag har vi faktiskt varit tillsammans i 15 månader, inte illa. Jag älskar dig!